Förvaring av prylar

Vi börjar se på vårt hus lite annorlunda nu. Och på alla våra saker. Vad är värt nåt - när det väl kommer till kritan? När vi flyttade in i vårt hus kom vi från en liten lägenhet och vi hade inga barn, så i princip alla våra saker är köpta under tiden vi har bott här och anpassade efter det här huset och de här förutsättningarna. 

Jag gillar inredning såpass mycket att jag kan kalla det en hobby. Jag gillar att skapa harmonier, jobba med olika material och former, praktiska smarta lösningar och hitta en röd tråd som går igen genom hela hemmet. Vi har mycket saker som vi verkligen tycker om - men återigen - det är bara saker och de är anpassade efter vårt nuvarande hus förutsättningar. Ju mer vi tänker på det, desto mer är vi sugna på att göra oss av med i princip allt. Självklart sparar vi saker som är ovärderliga och som vi vet att vi vill ha kvar i nästa hem - men eftersom vi idag inte vet vart vi vill bo eller hur vi vill bo, så känns det nästan orimligt att spara allt för att det kanske passar in. Vi är dessutom inte så nostalgiska av oss. Vi såg just filmen "The minimilists" på Netflix som blev en passande ögonöppnare för att leva ett liv med mindre prylar. Rekommenderar också Bloggen/insta-kontot "Minimalisterna" som inspirerar oss mycket just nu.

Vi har lyckats paxa ett litet förrådsutrymme hos mina föräldrar där vi bedömer att ca 30-40 flyttkartonger går in. Om allt vi äger och har när vi flyttar ryms där så behöver vi inte hyra något extra under resan. Så nu är målsättningen satt!

Första inköpet till resan!

Nu är det gjort! Vi har inhandlat vårt kanske viktigaste hjälpmedel till resan - ryggsäckarna! De vi ska bo i och frakta våra saker världen över. Vi valde säckar från Osprey som passade oss bra. Vi fick hjälp med att prova ut flera varianter som både är såpass praktiska att man lätt kommer in i alla delar av väskan utifrån, som passar varmt klimat, som satt bra på våra ryggar och som var tillräckligt stora för att rymma det vi behöver - men samtidigt inte för stora så att vi ska orka bära dem också. Ja, det är en djungel det här med väskor men nu när vi har dem känns det jättebra. Det handlar nog mest om att bara våga besluta sig för att det blir bra. Om de sedan blir bra får vi utvärdera i skarpt läge. =)

backback-ospray

Ang obligatorisk förskoleklass

Som vi skrev tidigare har det, olägligt nog för oss, precis kommit en ny lag som gör förskoleklassen obligatorisk från och med augusti i år - precis när vår stora tjej ska börja. Vi var väldigt oroliga över om vi skulle kunna genomföra resan alls och hur vi skulle göra om kommunen sa nej till att åka. Hur som helst. Vi ringde upp kommunen och berättade om vår situation. I andra änden var en jättegullig tjej som berättade att detta var nytt även för dem, så de hade inga klara rutiner klara än. Jag tänkte mig att man skulle kunna ansöka om dispens, eller att man skulle kunna få gå med i en klass och läsa in kurslitteraturen på egen hand under resan samtidigt som man hakekontakt med klassen, men det fungerar inte så i Sverige, berättade hon.

I många andra länder är det vanligt med sk Home schooling, dvs att föräldrarna (eller någon annan) tar ansvar för att lära barnen det de skulle lärt sig i skolan, men det begreppet finns inte i Sverige. Inte heller kan man ansöka om dispens om det inte finns fysiska eller psykiska skäl till att hon inte kan ta sig till skolan. Vid en längre utomlandsvistelse kan man fortfarande fullgöra sin skolplikt via Svenska skolan som finns utplacerade på vanliga semesterorter och som utgår ifrån varje elevs förutsättningar och behov.

Vi ska ju dock resa runt, så det var inte heller ett alternativ för oss. Tillslut hittade hon en paragraf i skollagen som säger att om barnet spenderar mer än fyra månader utomlands så upphör skolplikten tills man kommer tillbaka igen. Då anmäler man helt enkelt att man är i Sverige igen och blir placerad i en klass. Enda risken man tar då är att det är fullt i den klass man skulle vilja gå och blir placerad i en annan, om man ex kommer hem mitt i terminen. Hon rekommenderade oss också att kolla med läraren och Skolverket vilken kurslitteratur de använder, köpa den och gå igenom den under året, för att inte hamna för långt efter. Kommunen sa att vi hade ju inte behövt kontakta dem innan vi reste, men om vi hade gjort så hade Juni fått "Frånvarande" markerad hela första året som sedan följt med under skolgång, vilket ju inte är så kul.

SÅ skönt att hon slipper gå om eller straffas på annat sätt. Vi är ju övertygade om att hon kommer att lära sig SÅ mycket mer om så mycket annat under resan och att hon redan så gott som kan läsa, räkna och skriva, så vi tvivlar inte på att vi gör rätt som tar henne ut ur det svenska skolsystemet för resan, men det känns ändå lite extra i magen när man fattar beslut som berör barnen på så många sätt.

Penny Nygren

Att budgetera utifrån antaganden

Om allt går som vi vill kommer vi att göra en bra vinst på vårt hus vid försäljningen. Vi köpte en nyproduktion 2011 och sedan dess har marknaden gått stadigt uppåt. Vi tänker oss att vi lägger undan 3/4 av vinstpengarna till handpenning för vårt kommande hem. Det borde räcka till ett likvärdigt eller till och med bättre hem än det vi har idag. 1/4 av vinsten lägger vi på resan och det ska täcka både kostnader innan och som buffert under resan. När vi är borta får vi även föräldrapenning för en del av dagarna.

Även om vi inte vet hur mycket dessa delar innebär idag, så kan man nu börja gissa sig till det genom att anta att vi säljer huset för ett pessimistiskt, ett realistiskt och ett optimistiskt pris. Då har vi i alla fall något mellan tummen och pekfingret att planera för. Sedan ser vi även över möjligheterna att jobba och tjäna pengar under vår resa, som gör att den skulle kunna förlängas, om vi vill, men det är inget vi räknar med. Huvudfokus är fortfarande att skapa familjetid och inte göra en jobbresa.

Villa Vallentuna

Grovplanering för 2018

OM vi får regissera vårt 2018, så kommer det att se ut så här:

- April - Vi säljer huset för minst vårt utgångspris
- Maj - Vi bokar vår första resa och våra första boenden (Bali+Australien)
- Juni - Vi säljer alla våra saker och flyttar ut ur huset i slutet av juni
- Juli - Vi bor en månad hos föräldrarna i Karlstad
- Augusti - Bali
- September - Bali
- Oktober - Australien
- November - Australien
- December - ???

Ny tidsplan och rutt!

Vi har tänkt om lite i tidsplaneringen. Vi vill fortfarande komma hem i maj 2019, men vi tänker nu att det känns bättre att åka i augusti istället för juni. Vi spenderar sommaren i Sverige och kortar resan lite till nio månader i stället för ett år. Vi tror att vi vill börja på Bali. Vi var där på bröllopsresa 2010 och blev helt förälskade i ön. De har högsäsong mellan maj-augusti, så det skulle dessutom passa bra i vår tidsplanering. Vi tänker oss två eller tre månader där, för att sedan fortsätta till Australien. Det är ett drömresemål för oss båda, vi har aldrig varit där, men det är samtidigt lite dyrare att leva och bo. De har istället sin sommar under nov-jan, så det blir också bra i tidsplaneringen. Sedan vet vi inte riktigt vart vi åker. Många tipsar om Nya Zeeland, som lockar oss väldigt mycket men som också är dyrt, eller så åker vi till Sydostasien någonstans. 

Det är det som är härligt med planer. De kan ändras och ändras igen! =)

Swedish summer

Nytt år - Ny lag = Nytt hinder?

Hur stor är sannolikheten? Att regeringen skulle fatta ett beslut om obligatorisk förskoleklass, just det här året när vi har en sexåring och just nu när vi ska ut och resa. Då drabbas ju vi av skolplikten som alla andra som uppger det som skäl till att inte åka på långresa med barnen. Vi får hoppas på lite flexibilitet när lagen är såpass ny, annars vet vi inte riktigt vad vi ska göra. En av anledningarna till att det passade så bra att åka nu var ju att det var sista året innan vi hade skolbarn... Återkommer med uppdatering efter att vi pratat med kommunen!

Förskoleklass

Glittret i folks ögon när vi berättar

Det är kul att berätta för folk om våra planer! Oavsett vem vi berättar för, om det är nära vänner, ytligt bekanta, jobbarkompisar eller en kille som ska sälja oss en ryggsäck, så reagerar nästan alla på samma sätt. Det glittrar till i deras ögon, de säger att det är precis det de själva pratat om att göra MEN inte gjort av något skäl. Alla har sina olika skäl, men alla verkar drömma om att fly vardagen för ett annat liv ett tag. Fler borde våga! =)

IMG_6083.JPG

Mäklarträff

Vi har haft en mäklare här och gjort upp en plan för försäljningen av huset. Vi tänker nu att vi åker i juni istället för maj och låter barnen gå klart terminen i förskolan. Eftersom det fortfarande är väldigt långt kvar tills vi ska flytta gjorde vi upp en 3-stegsplan med mäklaren som känns bra. Husmarknaden känns ju lite skakig nu, så man vet ju aldrig hur det kommer att gå och till vilket pris vi kommer att sälja. Husförsäljningen står ju för huvuddelen av vår resebudget och det är svårt att beräkna hur mycket det kommer att bli. 

Det här är helt klart det läskigaste steget vi har tagit i planeringen hittills. Det känns så definitivt och o-återkalleligt. Men eftersom vi ändå känner oss klara med huset så är vi inte rädda för att vi kommer att ångra oss. Vi hade sålt huset oavsett om vi skulle rest eller inte, men att sälja hus ÄR läskigt, eftersom hemmet är en sån stor del av ens liv. Så nu håller vi på att pimpa förfullt inför fotografering! 

Mäklarfoto

Gör vi rätt?

Nu när vi tänker att vi ska vara borta ett år med familjen, börjar tveksamhet och tvivel komma. Shit vad det är läskigt att fatta stora och annorlunda beslut. Det lättaste är ju att bara fortsätta att leva livet som vanligt. Då riskerar man ju inget - men man vinner ju heller inget nytt. 

När man tänker på allt stort vi ska göra - sälja huset, åka till andra sidan jorden med tre barn, vara borta ett år, flygresor, andra kulturer, ja allt nytt som kommer att komma i vår väg så får man lätt lite svindel. Och när vi sedan kommer hem ska vi också bygga upp en nytt liv med boende, jobb, skola, förskola osv. Ja herregud, tillbaka till ett steg i taget, det känns mycket tryggare. Nu: Fokus på att få ut lillasyster! =)

preggo.jpg

Föräldraledighetsplanering

Nu är vi inne i december och jag har gått på föräldraledighet inför lilla Charlies ankomst. Jag har sökt ledigt till maj 2019 trots att vi inte riktigt vet hur det kommer att bli med resan än. Vi har bestämt oss för att vi ska satsa på att genomföra det här, men vi tar ett steg i taget och första milstolpen är ju att föda barn. 

Nu har jag en väldigt bra chef som jag har berättat om våra resetankar för, men hon är också den första utomstående som får veta. Det känns ju lite konstigt att berätta när inget är bokat än, men samtidigt måste jag ju sätta ett datum på föräldraledigheten och när jag ska komma tillbaka igen. Så jag valde att vara transparent. Om det inte blir någon resa är det ju bara att ändra och bestämma ett nytt datum för att komma tillbaka. Men shit vad verkligt det blev på en gång! =)

Juni, 5år ritar hur familjen kommer att se ut när bäbisen har kommit. :)

Juni, 5år ritar hur familjen kommer att se ut när bäbisen har kommit. :)

Inspiration!

Nu har vi samlat på oss tillräckligt många argument för att vi känner att vi verkligen vill byta vardag. Vi vill vara borta en längre period för att hitta in i en ny vardag där vi spenderar dagarna tillsammans som familj. Vi tänker oss en period på sex månader eller mer för att verkligen känna att vardagen är något annat än det vi har idag. Men nu då? Var börjar man? Det känns som ett oändligt antal frågor som inte har några svar än, men som ändå måste besvaras för att vi ska kunna komma vidare.

Jag är en fan av research Jag tänker att oavsett vad det är man söker så finns det andra som redan har erfarenheter av det man undrar, så vi började researcha efter andra familjer som valt att leva utomlands en längre tid. Det fanns inte jättemånga i Sverige (jovisst, ett gäng backpackers, men vi letade efter familjer med barn) som man kunde följa, men tillsist hittade vi ett gäng internationella resebloggar som vi har läst in oss på - hur de lever lever sitt liv utomlands, vad de tipsar om och hur de har löst det praktiska.

Det viktigaste vi lärde oss var att vi såg att det verkade gå att leva ett fantastiskt liv med barn i blandade åldrar utan att ha en fast punkt i tillvaron och framförallt - alla familjer såg så härliga och lyckliga ut! =) Vi fick en målbild och bestämde oss för att inte bara åka till ett ställe för att bo utomlands- vi vill upptäcka världen tillsammans!

The girls - Sweden

Behålla, sälja eller hyra ut bostaden?

Ett stort beslut handlar om vad vi ska göra med vårt hus under tiden vi är borta. Det första alternativet, att behålla huset under resan, tog vi bort ganska snabbt. Även om vi bor i ett litet hus utanför Stockholm och betalar ganska lite för det per månad blir ändå kostnaden för att låta det stå tomt för stor för att vi ska ha råd att åka. 

Så då funderade vi på att undersöka om det gick att hyra ut hemmet. Det var flera som tipsade oss om hemsidor som långtids-hyr ut till företag eller liknande. Vi bor utanför stan, men har ganska nära till Arlanda, vilket gjorde att det skulle kunna bli aktuellt. Då vi inte kan gå i god för några av de sidorna vi tittade på (det känns väldigt viktigt att det är ett seriöst företag bakom) så länkar vi inte till de vi kollade på. Google is your friend! =) Vi kollade också snabbt på om vi skulle hyra ut med AirBnB, men insåg snabbt att det skulle bli för mycket jobb, för osäkert med beräkning av inkomst och risk för att huset skulle misskötas med så många hyresgäster under tiden vi var borta. Sedan hade vi ju ändå behövt tömma huset på personliga och värdefulla saker och förvara dem någonstans. 

Sedan började vi fundera på vad som händer om vi skulle sälja huset. En jätteläskigt tanke först. Vi köpte huset som en nyproduktion 2011 och flyttade in helt själva utan barn. Så alla våra barn har vuxit upp i det här huset och det är den tryggheten de känner till. Men det betyder också att huset, som först var lite stort åt oss, nu har blivit lite litet. Vi bor på en jättefin gata med många barn i samma ålder och vi är till mångt och mycket nöjda med huset. Men vi hade ju sedan innan konstaterat att vi måste göra något åt våra pendlingstider - antingen byta hem eller byta jobb. Och när man lägger till tanken på att kunna stryka alla kostnader man har för att bo (vilket är nästan hälften av alla kostnader vi har) och vad mycket mer resa vi kan göra för de pengarna, så bestämde vi oss att försöka sälja huset. Marknaden för bostäder i Stockholm är ju lite upp och ned nu, så vi får väl se om vi får det sålt för det vi vill, men nu har vi bokat tid med mäklare i alla fall. 

Att hitta en annan vardag

Vi har börjat läsa lite resebloggar nu. Om folk och familjer som har valt ett annat liv och som spenderat lång tid utomlands. Det finns tyvärr inte jättemånga på svenska, men en hel del från andra länder att inspireras av. Och vårt favoritprogram är ju såklart "Familjer på äventyr" på SVT. SÅ mycket härliga och modiga människor det finns som vågar göra lite annorlunda val. 

Många skriver om hur svårt det är i början att hitta en vardagslunk när man är hemifrån. Det blir så lätt att man semestrar på varje nytt ställe. Att man åker runt, ska se allt, uppleva allt, ha en plan för varje dag, leva gott och vara uppe länge, precis som man unnar sig på semestern. 

Vi pratar mycket om detta nu. Hur det ska bli när vi är utomlands. Vad kommer vi att göra hela dagarna? Jag läste ett inlägg på en blogg från en familj som beskrev friheten när de kom på att de inte behövde lämna huset för att göra något varje dag. De kunde bara vara hemma, för det var ju bara en vanlig tisdag. Vi tror att det här är nyckeln för oss. Vi ska verkligen försöka att hitta en så lik och oglamorös vardag som möjligt, mån-fre. Försöka tänka vardag och helg. Lägga barnen i vanlig tid och ställa klockan på morgonen. Kanske hitta tid till träning på förmiddagarna, vila lite runt lunch och sedan göra något med hela familjen på eftermiddagarna. Försöka handla och laga en del mat hemma. Det ska bli spännande att se om det går att hitta en vardag i en ovanlig miljö.

Att bemöta hinder

Vi har testat att berätta lite om våra planer för människor runt omkring oss. Det är väldigt intressant att se deras reaktioner när vi berättar att vi tänker resa med familjen i 8 månader. För nästan alla reagerar likadant. Först: glada, uppspelta och glada för vår skull. Sen: berättar att det är något de har pratat om eller drömt om att göra men att de inte kan det pga anledning. Antingen så har man inte sparat nog med pengar. Kan inte vara borta från jobbet så länge. Har barn som går i skolan eller så skulle man ha gjort det innan man fick barn. 

Det är lustigt hur man ser på hinder. Antingen kan man använda dem som anledningar till att inte göra något som man drömmer om för man kanske är rädd, vet inte om man klarar av det eller inte vet hur man gör. Men det är också intressant hur man väljer att samtidigt se lösningar för andra. För oss berättar man gladeligen hur tur vi har som har en föräldraledighet framför oss, att en av oss är frilansare och därmed rörlig i sitt jobb och att våra barn inte går i skolan än.

Om vi skulle fokusera på våra hinder så skulle vi kunna berätta att våra anledningar till att INTE göra resan är: Vi åker med 3 barn, vi har ett spädbarn, vi hade knappt en sparad krona när vi bestämde oss för att åka och nu pratas det dessutom om att regeringen vill göra förskoleklassen obligatorisk nästa höst (vilket skulle vara precis när vår äldsta tjej börjar och innebär skolplikt som för alla andra). Ja herregud. Vi kanske ska sluta planera? ;) Det är tungt att hitta energi när man fokuserar på det svåra. Tur vi inte är sådana människor! :D

Vikten av milstolpar

Det är lätt att få lite svindel när man tänker på alla stora förändringar som vi planerar för. Att avsluta vårt liv som vi lever idag. Att vara ute på långresa med 3 barn, varav ett spädbarn. Och att sedan bygga upp ett nytt liv när vi kommer hem. Tänker man samtidigt på allt det blir man lite handlingsförlamad. =) Därför kan vi inte nog understryka vikten av milstolpar. 

Vi har satt upp några milstolpar som vi ska fokusera på längs vägen för att kunna ta en sak i taget och för att inte låsa fast oss i något som vi inte är redo för. Just nu är vår första milstolpe att föda barn. Vår tredje lilla tjej ska komma ut, hon ska vara frisk och må bra, jag ska läka och återhämta mig fysiskt och familjen ska känna att vi är grundade och trygga i varandra med den lilla aha medlemmen. Det är premissen för vår första milstolpe. Först när vi kan checka av det kan vi gå vidare till nästa milstolpe. Men först ska det födas barn. 

Men går det verkligen?

Men hur vet man om det går att ge sig iväg på sitt livs äventyr? Vart börjar man? Börjar man med att titta på världskartan och peka på ställen man vill se och sedan vad det kostar att åka dit, eller tvärtom, börjar man med att se hur mycket tid och pengar vi har att röra oss med och sedan planerar vi rutten efter den? Det är ju så himla många frågetecken på vägen och så mycket som är  osäkert.

Vi valde att göra en del antaganden om de stora sakerna för att ha något att gå på och för att se om det verkar vara rimligt att göra en större resa. Några av antagandena som vi gjorde var: Hur länge vi båda kunde vara föräldralediga från jobbet, när i tid vi skulle vilja resa och hur länge vi ville vara borta, vad vi skulle kunna sälja huset för, hur mycket utgifter vi skulle ha om vi inte hade hus och sa upp alla avtal i Sverige, en grovplanerar resrutt och vad som skulle hända när vi kom hem igen.

Allt detta är ju stora frågor som var och en kräver mycket jobb, research och diskussioner om framtiden. Det tog ett tag för oss att få ner svaren, men någonstans måste man ju börja. Det är också viktigt att komma ihåg att svaren är just antaganden som måste kunna ändras. Vi hade exempelvis maj som start för resan från början, men efter att vi hade gjort våra antaganden insåg vi att augusti var en mycket bättre månad att inleda vårt äventyr.

 

Hur får folk livet att gå ihop?

Det är lite läskigt det här med att fatta ett aktivt beslut som går emot normen. Att göra något inte alla andra gör. Det lättaste är ju att göra tvärtom, dvs att inte fatta ett nytt beslut utan leva på som vanligt. Nu har vi bestämt oss för att vi vill ge det en chans. Ta reda på om det går. Men det känns fortfarande läskigt att berätta för folk. Vi håller det nog för oss själva ett tag till innan vi vet om det ens är möjligt att åka iväg med tre barn.

Det är så himla lätt att fastna i gamla hjulspår och bli kvar där resten av livet. Speciellt när man får barn. Man väljer mödravård, förlossningsenhet, BVC och så småningom förskola och skola och allt bara rullar på. Ska man ta det närmsta eller det som ligger lite längre bort, men som många säger är lite bättre? Javisst, man fattar aktiva beslut, men det sker lite som om man åker på ett rullband och där någon annan har förbestämt vilka frågor som ska ställas.

Ofta finns varken tiden eller orken under småbarnstiden för att lyfta blicken och se lite längre. Att våga ifrågasätta om de val med hem och jobb man gjort verkligen är optimalt  för framtiden. Det kanske var rätt då, men är det rätt framåt? Vi har identifierat att våra resvägar till och från jobb är allt för långa för att vår vardag med 3 barn ska funka. Vi har personligen inga problem att åka sträckan som tar ca 55 minuter dörr till dörr för oss båda, men när man räknar att det blir totalt ca 4 h om dagen för oss båda = 20 h/v så blir det ohållbart mycket tid som vi varken kan spendera med våra barn eller få betalt för. Så vi behöver fatta ett nytt beslut - antingen ändra hem eller ändra jobb. Vi träffar också våra barn 2 h/dag under en jobbvecka vilket är sjukt lite och något vi vill ändra på. För hur kan man bygga starka relationer och lära känna varandra med så lite tid tillsammans? Hur gör folk för att få livet att gå ihop under småbarnstiden? Hur gör ni?

Robban o Juni

Syfte och mål med resan

Det är lätt att sätta (för)stora förhoppningar till vår resa. Att den liksom ska fixa allt - att barnen inte ska bråka mer, att vi föräldrar ska bli pigga, glada och busiga igen, att alla ska var lyckliga och nyfikna på destinationen vi är på, att vi ska se underbara platser, att vi ska bli nykära, att vi ska hinna umgås med barnen, träna, få partid, egentid och hitta oss själva på nytt, att vi ska komma på hur vi vill leva våra liv framöver, att boendena är fina och trygga, att resorna går smidigt, att vi håller oss friska.... Ja ni ser ju, det är inte svårt att ställa höga förväntningar på det vi ska vara med om. Absolut, vi tror att det kommer att bli grymt att åka tillsammans på det här äventyret, men det kommer med stor sannolikhet att bli jobbigt också. Och svårt. Kanske läskigt. Vi kommer säkert att långt hem. Och ifrågasätta våra val...

Men det hör väl till livet, gör det inte det? Om man inte utgår ifrån att allt ska bli perfekt, utan lite mer att vi får se hur det blir, så känns det så mycket bättre. Därför kommer vi inte att planera hela resan innan vi åker, för att lämna utrymme åt flexibilitet längs vägen. Vi kommer inte heller att bestämma när resan ska ta slut, utan vi reser så länge vi tycker att det är kul, ger oss något och vi har råd.

Våra förhoppningar att resan ska ge oss som familj är:
- Komma närmare varandra, både som par och som familj
- Upptäcka världen tillsammans - se nya platser, möta nya människor
- Ta del av nya kulturer - engagera oss i det lokala livet
- Att bli modigare - både som familj men också individuellt
- Lära oss att vara lyckligare med mindre
- Få perspektiv och känna kärlek och respekt för både naturen och planeten
- Bli mer öppna, både i sinnet och i hjärtat
- Skapa minnen för livet

Familj på äventyr

Varför gör vi det här?

Varför gör vi det här? Säljer allt för att resa till andra sidan jorden under minst 8 månader. Ja, det är det många som frågar sig. Vi också ibland... =) Det korta svaret är att vi tror att det finns ett bättre sätt att leva med småbarn än det vi gör idag. Just nu är vi i en livsfas där vi (snart) har 3 barn under skolålder. Det är en pressande tidsperiod i livet. Under småbarnsåren ska så mycket få plats och vi kom på oss själva med att prata inför att vår tredje tjej ska komma som om "nu gäller det att bita ihop",  "de kommande två åren kommer att bli tuffa, men sen bli det bättre" osv. Det är tufft att få ihop livet tidsmässigt, ekonomisikt, energimässigt, socialt och logistikmässigt när man vill ägna all tid åt familjen men samtidigt ocskå prestera på jobbet, träffa vänner, träna och gärna spendera lite tid tillsammans som par också.

Vi var inställda på att stå ut ett tag. Men sen började vi att tänka om. Livet är för kort för att stå ut. Livet är nu. När man frågar riktigt gamla människor om tiden som de var lyckligast svarar många: "under småbarnsåren, för det var så mycket liv då." Så mycket liv. Så vackert. Jag vill också känna så. Men jag känner bara att det är FÖR mycket liv. Jag har blivit den där tjat- och gnällföräldern jag lovade mig själv att aldrig bli. Ibland känns det som om barnen är vägen för mig att leva mitt liv och det är helt fel.

Men det är inte barnens fel. Det enda de vill är att spendera tid med oss i familjen. Det är vi som har designat våra liv med för mycket innehåll i en för liten förpackning. Så vi tänker att vi prioriterar om lite nu. Framför oss har vi kanske 5-6 år med småbarnstid. Sen är de stora. Stora nog att gå i skolan, följa med vänner hem, ha egna aktiviteter och de är inte lika beroende av oss längre (eller ens vill hänga med oss längre). Vi prioriterar varandra, bygger våra band och relationen som familj starka inför framtiden och tanken är att vi vänder upp och ner på vardagen - Vi hänger med barnen på dagarna när de är vakna, och jobbar lite på kvällarna när de somnat. Det känns ju på något sätt mycket mer logiskt när de är små...

*OBS! Detta är fortfarande vår tanke om resan. Om det blir så här återstår att se...
Loppis.jpg