Så här 50 dagar in i vårt reseäventyr går vi in i ett nytt kapitel. Nu är det dags för familjen Nygren att bli Happy Campers! Vi har hyrt en liten Campervan (blandning mellan husbil och minibuss) i en månad för att ta oss från tropiska Cairns ner till Sydney längs Australiens vackra östkust. Det är många mil som ska betas av (nästan 250 mil, eller ett och ett halvt Sverige på längden) och vi har vart väldigt optimistiska från det att vi bokade bilen och knappt tänkt på att det skulle kinan finnas hinder med att leva så trångt, så länge, med tre små barn. Vi tänkte mest att det var ett fantastiskt sätt att se väldigt mycket av Australien på och att det var ett mysigt sätt att leva.
Vi hämtade ut bilen, packade, handlade och körde 1 1/2 h till vårt första stopp - Mission beach. Vi hade bokat en plats (betongplatta) med ström för att kunna ha el i bilen under natten. Vi hann fram, parkera och stoppa i kontakten och sedan började det skymma. Barnen var trötta och rastlösa, Charlie var hungrig, vi hade ingen aning om hur man bädda upp (en dubbelsäng i taket och en vid baksätena), tanken var att vi skulle grilla hamburgare, och så plötligt PANG!, så blev det becksvart. Så där stod vi i mörkret med små iPhone-lampor och försökte komma ihåg vart vi hade packat tandborstar, hamburgerbröd, vällingflaskor, pyamasar och iPad-laddare samtidigt som vi rev ut allt ur bilen för att kunna bädda upp. Sa jag att det var ett mygghål också?
Barnen fick mat tillslut och de stora tjejerna tyckte först att det var mysigt att klättra upp och se på film i sängen innan läggdags. Så det var väl bara att klättra in under och försöka lägga Charlie och sova själv, för vad gör man när allt ute är kolsvart - även om klockan bara är 19.30?
Men värmen. Värmen i bilen var kopiös. Och då hade vi bara haft dörrarna stängda i 20 min. Det var fruktansvärt trångt och myggor överallt. Charlie vägrade dessutom att sova (tror att hennes framtand är på väg ut) och tillslut ville inte de stora tjejerna sova däruppe, utan där nere med oss. Då fick mamman nog och tog ett eget initiativ. Kl. 20.30 packade vi ihop och körde till närmaste hotell. “Ett nattäventyr” som vi försökte förklara det för barnen som älskade det. Har aldrig vart lyckligare än när vi låste upp och det stod tre sängar på rad i ett stort rum.
Campervan är ett superhärligt sätt att åka med. Men jag är inte säker på att det är optimalt med så små barn. Och vi är ju ens inga campingmänniskor i vanliga fall… Vi behöver space och vi är nog lite för bekväma. Morgonen efteråt blev det familjeråd. Hur gör vi nu? Fortsätter vi? Åker vi tillbaka och lämnar tillbaka den? Ska vi lämna Australien då? Vi kom fram till att vi gillar ju att åka i den och det är SÅ mycket lång vägen som vi vill se, så vi bestämde oss för att vi ser den som en bil och tar in på hostels/stugor/hotell längs vägen. Lite dyrare, men eftersom det är en så lång tid så vill vi njuta av äventyret och inte bara stå ut. Vi har som första mål att ta oss till Brisbane, som är typ halvvägs. Vill vi, kan vi lämna bilen där och åka någonannanstans, men jag hoppas ändå att barnen klarar av att åka ner till Sydney. Det hade vart SÅ coolt att få se den staden och vi längtar dit. Men som alltid - barnen först!
Under vår första etapp stannade vi i en superfin park - Paronella park där både byggnader och natur var fantastiska!
